17 år av lidande. Jag orkar inte en sekund till… jag har blivit övergiven, trampad på, föråd, nedtryckt, skrattad åt, bortglömd och mycket mer i hela 17 år. Ne jag tänker inte ta mer skit… fattar ni. Jag är trött på att vara osynlig. Jag är lika mycket människa som ni, jag har känslor och ni har sårat mig. Jag orkar inte det… Men vet ni vad det värsta av allt är? Jag har aldrig hört ett förlåt… aldrig ett förlåt som menats bara ett för att någon vuxen har sagt ”säg förlåt”. Ne vad fan håller ni på med… Kan ni inte ta bort de där skyddslapparna ni har vid ögonen och ser er om… Ni har gjort mer skada en ni tror… Och när ni ändå så kollar er omkring kan ni ju passa på att ta tillbaka knivarna, för de sitter kvar i min rygg, och de kommer alltid att finnas märken efter dem, men de behöver ju inte göra mer skada en de redan gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar